Fredrika Eleonora

Sitter på Sjöbris. Inga män funna än. Antar väl att de kommer med torsdags båten, sägs ju att fint folk kommer sent.
På fredag är det i alla fall midsommar. Mängder med människor kommer sova i vårat hus, i farmors hus, i lillebo, lekstugan och på tomten med tält. Superul! 4/5 toasters!
Tror faktiskt att Åströms och Nybergs släkten är dom som är mest taggade. Ölen är med. Staropramen? Vad mer behövs?
Oavsett om det regnar eller om det är sol (okej det kommer regna) så är det skitsamma. Det regnar ju allid på midsommar, så och?

I'm soooo excited! tungt tungt hejsvejs.

Jag måste erkänna att de senaste månaderna inte varit likt det jag någonsin kunnat tänka mig.

På endast några minuter hade mitt tänkande om att hitta någon som skulle kunna göra mig lycklig förändrats. Jag hade inte ens tänkt tanken på att jag skulle träffa någon som gjorde mitt liv så värdefullt igen. Men det sägs ju att de underbaraste stunderna i livet kommer när man minst anar det, även om det från min sida låter jävligt klyschigt.

Trots att man varit så övertygad så länge så är risken att det blir som man vill ha det, väldigt liten.

Min övertygande tro om att vi verkligen kände och ville ha det likadant var fel och jag vet nu att jag aldrig någonsin ska utsätta mig för det igen.

Att gå och tro att allt som två personer har är äkta, det är sådana känslor man ska akta sig för.

Men jag måste då också erkänna att jag, efter något som gjort så ont, som gör ont, fått mig att inse hur mycket både mina vänner men speciellt min familj betyder för mig.

Ändå så skrämmer det mig att jag aldrig kommer bli lika kär som jag var i den personen. Jag visste under alla dessa månader hur man definierade lycka. Nu är den definitionen långt borta.

Eller kanske snarare: hur slutar vi vara förstörda?
Hur börjar vi fungera igen? Eller från början.
Om man ska sluta leva då, hur bestämmer man sig för vad som är viktigast nu?

Till en början finns alltid valet att vara ensam. Sedan blir det inte ett val längre. När slutade det vara ett val? Vad är det i mig som har slutat att välja dig, som istället har flyttat in i dig så att jag måste vara med dig för att kunnde vara med mig själv?

Jag tror inte någon kan se mig såhär. Så osynlig men ändå så närvarande. Jag vet inte vad livet har att erbjuda längre, kanske är det inte meningen heller. Men att ständigt gå och vänta på att något nytt ska hända är bara bortkastad tid. Varför ska vi alltid längta eller eftersträva något? Varför kan vi inte människor bara vara?

<3

Jag sitter på båten tillsammans med mängder av svartlögabor. Sitter och pluggar medan theo och dessi sitter och spelar "ballongspelet" som han så gulligt kallar det. Äter mackor och dricker choklad. Kan inte förstå att jag endast har 16 skoldagar kvar, kan ni? 16 dagar fulla av helvetes plugg. Sen har jag en långsemester. Tågluff med amina, ebba och debbie. Svartlöga. Skåne.
Inte nog med det.
Den 22 augusti, hörrni, åker jag till Nairobi i ett år. Väldigt spänande men framförallt sjukt nervöst. Jag har nog inte insett vad jag egentligen ger mig in på. Å andra sidan är det 1 år av mitt långa liv. Jag har ju länge drömt om att få göra något nytt. Komma bort från mitt vanliga liv. Stockholm och Sverige.
Är trött på att folk frågar "Va? Varför?" Alla lever instängda i sin bubbla. "Varför inte London, om du nu kom in där också?" Jag ger dem en lätt suck och tänker.."Ja dom lever verkligen instängda" Det finns en värld utanför detta och jag vill leva i den.

Nu ska jag fortsätta med mitt superroliga plugg.  Jag ger det 4 toasters! Puss på er.

Blev ledsen men framförallt besviken när jag fick höra hans version om hur han tyckt att vår relation hade sett ut. Som om det vi haft var löst, ganska oseriöst. När jag själv tyckt att det var bland det finaste jag haft i mitt liv.